Nu närmar sig slutet med stormsteg. Jag sitter i utrikeshallen på Boston Logan Airport, och väntar på att få gå ombord på Lufthansa-planet som ska ta mig hem till Europa. Det känns allt skönt att vara på hemväg, särskilt eftersom Elin redan är hemma. När jag konkade resväskorna tidigare idag kom jag att tänka på dagen med allt bärande i Chicago; det känns så avlägset, och svårt att förstå att jag inte varit hemma sen dess.
I söndags åkte jag med Jacob till Cambridge, och åt brunch med en gammal MIT-kompis till honom. Mannagrynsgröt (spetsad med en hel del grädde, och det var riktigt gott), korv, ägg, stekt potatis, och en ordentlig pannkaka med massor av jordgubbar inuti och björnbärssylt på ovansidan. Det var gott det! Resten av dagen satt vi med våra laptopar på ett cafe med gratis WiFi (dvs trådlöst internet). Ja, vi är nog lite nördiga.
Veckan har varit rätt lugn. Jag rodde i land mitt projekt, och kunde göra ett snyggt avslut, och det känns ju bra. På fredagen var det avskedslunch, då de beställde en massa mexikansk mat som vi åt på kontoret. Det var trevligt! Chefen (i röd skjorta på bilden nedan) erbjöd mig på stående fot lite extraknäck med att försöka sprida budskapet om Bluespec till Ericsson och Volvo, men jag misstänker att jag kommer att ha ganska fullt upp utan extrajobb.
Igår kväll höll Jacob inflyttningsfest. Jag hade fruktat att det skulle bli en sen tillställning, vilket inte hade hjälpt mig att anpassa mig till svensk tid, men de sista gick redan vid tolv, så det var ingen fara. Michael var där, så det var ju bra att få säga hejdå till honom. I övrigt var det en till (Mieszko) från Bluespec, och resten gamla studiekompisar o.d. till Jacob. Det visade sig att jag var den enda som inte gått/går på MIT.
Idag gick jag upp så tidigt som jag orkade (strax efter sex), och började göra mig redo för avfärd. Jag tog en sista promenad längs moody street och skickade iväg min amerikanska mobil till Frida Linden, som precis rest till Denver, där hon blir kvar ett antal månader. Jacob bjöd mig sedan på indisk buffe på en restaurang på moody street, och jag belönade honom med några T-tokens (tunnelbanemynt). Till slut skjutsade han mig till flygplatsen, och här sitter jag nu. Klockan är halv nio, och det är dags att boarda om någon halvtimma. Det är bekvämt att resa så här sent, för då blir det lättare att somna på planet. Och eftersom jag pressat mig lite på mornarna nu lär det inte bli några problem.
I morgon får jag äntligen träffa min underbara fru igen! Det har allt varit tomt utan henne, men det har varit väldigt bra att kunna kommunicera via skype. Hon har skickat några bilder, så jag har allt sett att magen växt lite grann. Och i morgon ska jag äntligen få klämma på den igen, och förhoppningsvis känna några lätta sparkar!